Direkt till innehållet
Ljusnarsbergs kommun
Ljusnarsbergs kommun

Utflyktsmål - Finngruvorna

Malmfyndigheten i det som blev Finngruvorna upptäcktes år 1695 av Lisa Ersdotter. Även om vissa tecken tyder på att det förekommit gruvbrytning här innan dess, så var fyndigheten Lisa hittade mycket rikligare och större.

Vid denna tidpunkt hade malmen av koppar i Ljusnarsbergs gruvfält börjat att tryta, varför Lisas upptäckt kom som en skänk från ovan. Som tack för detta fick Hon ett vackert silverfat av Karl VII, vilket idag används som dopfunt i Ljusnarsbergs Kyrka.

Exakt varifrån namnet Finngruvorna kommer finns inga nedskrivna fakta om. Lisa Ersdotter var dock av finskt ursprung, som så många andra av dem som kungen lockade eller tvingade hit under 1600-talet. Innan dess var Bergslagen tämligen obebott, så traktens historia startade på allvar med finnarnas ankomst. Detta har förmodligen bidragit till att namnen på många ställen härikring börjar med Finn-.

Metoden som använts för att bryta malmen här är tillmakning. Detta ser man på de förhållandevis släta bergväggarna (brytning med krut gav betydligt skrovligare bergväggar). Tillmakning innebar att man eldade på berget och hettade upp det tills det sprack. Efter det var det inga svårigheter att bryta loss malmen.

Brytningen vid Finngruvorna upphörde definitivt under 1800-talet och De 12 gruvhålen, det djupaste ca 50 meter, är numer vattenfyllda. Vattnets färg påverkas av kopparen och är för det mesta grönskimrande. Vid vissa tillfällen är det starkt turkos, men ibland blir det grumligt och grått. Färgen har att göra med vattnets PH-halt. Surt vatten löser ut kopparen som ger vattnet den gröna tonen.

Från varphögarna har man en fantastisk utsikt över Ljusnarsberg.

Som kuriosa kan nämnas att det tidvis förekom stora problem med gruvfolkets moral och disciplin. Prästerskapet förfasade sig över vanor och språkbruk, och lade stor vikt vid att försöka hålla gruvfolket inom de ramar och gränser som gällde i den tidens samhälle. De som var särskilt olydiga kunde bestraffas med att få rida på gruvhästen. Det var ett straff- och pinoredskap som syndaren fick sätta sig gränsle över, precis som på en häst. Skillnaden var att den här hästen var av trä och dess rygg var format som ett uppochnedvänt V. Alltså betydligt vassare än en vanlig hästrygg.

Malmfyndigheten i det som blev Finngruvorna upptäcktes år 1695 av Lisa Ersdotter. Även om vissa tecken tyder på att det förekommit gruvbrytning här innan dess, så var fyndigheten Lisa hittade mycket rikligare och större.

Vid denna tidpunkt hade malmen av koppar i Ljusnarsbergs gruvfält börjat att tryta, varför Lisas upptäckt kom som en skänk från ovan. Som tack för detta fick Hon ett vackert silverfat av Karl VII, vilket idag används som dopfunt i Ljusnarsbergs Kyrka.

Exakt varifrån namnet Finngruvorna kommer finns inga nedskrivna fakta om. Lisa Ersdotter var dock av finskt ursprung, som så många andra av dem som kungen lockade eller tvingade hit under 1600-talet. Innan dess var Bergslagen tämligen obebott, så traktens historia startade på allvar med finnarnas ankomst. Detta har förmodligen bidragit till att namnen på många ställen härikring börjar med Finn-.

Metoden som använts för att bryta malmen här är tillmakning. Detta ser man på de förhållandevis släta bergväggarna (brytning med krut gav betydligt skrovligare bergväggar). Tillmakning innebar att man eldade på berget och hettade upp det tills det sprack. Efter det var det inga svårigheter att bryta loss malmen.

Brytningen vid Finngruvorna upphörde definitivt under 1800-talet och De 12 gruvhålen, det djupaste ca 50 meter, är numer vattenfyllda. Vattnets färg påverkas av kopparen och är för det mesta grönskimrande. Vid vissa tillfällen är det starkt turkos, men ibland blir det grumligt och grått. Färgen har att göra med vattnets PH-halt. Surt vatten löser ut kopparen som ger vattnet den gröna tonen.

Från varphögarna har man en fantastisk utsikt över Ljusnarsberg.

Som kuriosa kan nämnas att det tidvis förekom stora problem med gruvfolkets moral och disciplin. Prästerskapet förfasade sig över vanor och språkbruk, och lade stor vikt vid att försöka hålla gruvfolket inom de ramar och gränser som gällde i den tidens samhälle. De som var särskilt olydiga kunde bestraffas med att få rida på gruvhästen. Det var ett straff- och pinoredskap som syndaren fick sätta sig gränsle över, precis som på en häst. Skillnaden var att den här hästen var av trä och dess rygg var format som ett uppochnedvänt V. Alltså betydligt vassare än en vanlig hästrygg.

Galgbacken

Galgbacken är bygdens mest kända avrättningsplats. Det finns två platser som är utmärkta som ”galbackar” däruppe och det är osäkert vilken som är den rätta. Kan hända att båda platserna användes. Där avrättades bland annat Lisa Gezelius, känd under namnet ”Sol-Lisa”, år 1777 genom halshuggning. Straffet hon fick eftersom hon påståtts ha dödat sitt nyfödda, oäkta kärleksbarn.

En avrättning på denna tid var ett stort skådespel som massor av folk kom för att bevittna. De stigar som då trampades upp, växer enligt folktron och sägnen aldrig igen. Det märkliga är att än idag så kan man se dessa stigar gå samman till just platserna för halshuggningen. Framförallt så växer det ingenting på den stig som bödeln tog ner till vattenhålet, som ligger dolt precis intill vägen. Detta vattenhål har fått namnet ”Bödelns källa” just därför att det var där han alltid gjorde rent sin bila efter en halshuggning. Platsen är en känd ”Spökplats” och man vet aldrig vad som kan hända under ett besök där.

Trollstenen

Trollstenen finner du efter gamla Kronvägen på väg mot Högfors.

Det är ett ca 2 meter högt flyttblock med två fördjupningar, en ovanpå och en på sidan av blocket, som är gjorda av människohand. Stenen sägs ha magisk kraft och enligt gammal tradition användes den som smörjsten på 1800-talet. Hit gick människor för att bli av med sjukdomar och andra åkommor. Hålen användes som offerskålar och det var vanligt att man lade olja, smör, knappnålar, mynt eller andra föremål däri. Förutom att man trodde att stenen kunde hela, så bad man den även om lycka och framgång.

På 70-80-90-talen var stenen ett populärt utflyktsmål för ungdomar. Oftast for man dit nattetid för att få en blick av magin och spänningen. Enligt en av skrönorna drabbas den som plockar med sig något från stenen av en förbannelse och det finns många vandringssägner som vittnar om olyckor och ond bråd död för de som trots allt fört bort något därifrån och man vet ju aldrig... det KAN ju vara sant ;)

Senast uppdaterad

Ljusnarsbergs kommun

Ljusnarsbergs kommun
Gruvstugutorget
714 80 Kopparberg